Kärlek

Varannan vecka ångest

Varannan vecka ångest

Helgbuketten är som finast nu, varför är det alltid så? 

 

Hej finaste ni.

Hoppas ni mår bra. Jag mår riktigt bra. Jobbet flyter på utan super mycket stress. Jag jobbar lagomt mycket och kan komma hem till barnen i tid på eftermiddagarna, det är lyx för mig. Grabbarna är mer sams än osams, jag är just nu i ett skönt mood i månaden utan pms. Jag tränar och äter bra mån-fre, unnar mig ”lagomt” onyttig mat på helgerna, och jag mår bra av det. Ja ni fattar. Jag har ett skönt flow just nu.

Det är inte alltid jag mår bra, absolut inte. Och den sidan visar jag heller inte så gärna. Varför skulle jag? Hur mycket feelgood är det att höra nån klaga. Men ibland blir jag en riktig bitterfitta som tycker det här varannanvecka livet med mina pojkar och Pär suger. Jag är själv med att skjutsa till träningar, fixa middag, läsa läxor, plocka, tvätta mm mm, varje gång mina barn är hos mig. Det är tufft ibland och det finns kvällar jag lägger sig som en urvriden trasa i sängen och energin är på noll. Jag vet att jag inte är ensam om detta, och det är ju det som är så skönt. Det finns många varannan vecka föräldrar som är själv med sina barn.

Jag och Pär har valt att vi ska ha det så här, för barnens skull . Men ibland är det faktiskt så jäkla jobbigt att jag får ångest. Det trycker för bröstet och jag har svårt att andas. Det är verkligen skit jobbigt, detta sker ofta i samband med veckan innan mens och om jag har mycket jobb inbokat, och många saker som måste planeras, både jobb och hemma. Det blir som att hjärnan brinner och jag vill inget hellre än att Pär ska vara där hos mig, inte bara för praktiska saker utan för att han är min trygghet att luta sig emot.

Vi får ju ofta frågan från folk, speciellt efter att vi gifte oss

”Ska ni inte flytta ihop snart?”

Öööh, jo, det skulle vi mer än gärna vilja göra. Eller, det finns nog inget vi hellre vill. Att få somna och vakna bredvid varandra jämt. Det är skit jobbigt att vara ifrån varandra varannan vecka. Och eftersom Pär driver flera företag på andra orter än Gävle så betyder det att han måste resa endel, och självklart gör han det på veckorna han inte har Thea. Mina veckor alltså, men så ser det ut och 90% av tiden så tänker jag inte ens på det. Det bara är så. Men så kommer dom där jobbiga stunderna när ångesten kryper sig på. Usch.

Jag har säkert berättat det förut, men jag har ju diagnosen adhd och äter även medicin mot det. Jag kallar det ofta ”min tillgång”, min superkraft. Men ibland är det verkligen en begränsning, och jag har jätte svårt att organisera och sortera ihop tankar och planera i huvudet. Sen kan jag möblera om ett helt hus på en 1/2 dag om ingen stoppar mig. Allt eller inget, det är så det känns och det har alltid varit så.

Nu skyller jag inte min pms ångest på min adhd. Men nog blir mina sämre dagar ännu sämre pga av den, absolut. Har jag tex varit super kreativ på dagen i jobbet så kan hjärnan helt stänga av på kvällen och jag kan ha svårt att till och med koka potatis. Det är som att det har tagit slut på energi och måste fyllas på. Och när detta sker så är det jätte jobbigt att vara helt själv med pojkarna när det krävs att jag har koll och måste fixa saker, laga mat, hjälpa till att läsa till prov och skjutsa till träningar…. Det är rent ut sagt en mardröm ibland.

Hur får man hjälp med denna ångest? Den är verkligen helt fruktansvärd. Som sagt, den kommer inte ofta. Men när den väl gör det så är det sååå jävla jobbigt.

Så nja, det här varannan vecka livet med min man är inte alltid så jävla skoj. Men hey, vi tröttnar inte så lätt på varandra iallafall. Jag får lite mer gråa strån bara.

/Marit

9 Kommentarer
Vårat möte, Pär berättar…..

Vårat möte, Pär berättar…..

Hej fina ni.

Igår på alla hjärtans dag tog Pär fram en text som han skrivit om vårat möte och tiden fram till att jag valde honom. Han ville att ni skulle få läsa hans känslor. Min fina Pär, han är ju bara helt bäst.

Så här får ni en till lång, ärlig text om svår men otroligt stark kärlek från en man som aldrig gav upp. 

Mötet med min mörka skönhet

Ni vet hur människor säger att det är på film med blixtrar och dunder etc etc. Jag kan ärligt säga att det händer även i verkligheten!

2012 var året då min värld vändes upp och ner och delar av ens hittills vuxna liv plötsligt rycks upp o allt ställdes på sin spets… Vart skall jag? Vem vill jag vara? Skall det vara så här? Och framför allt vad fan var det som hände???
April 2012 är då dom där 36h timmarna ändrar ALLT.
En båttur, en blick, ett leende och mötet!

Ca 5-6 månader innan: Ett sent samtal mellan 2 småbarnsföräldrar där man börjar inse att livet tagit olika riktningar med studier, företag, vänner och fritid. Men som man ska och som förväntas av en eftersom man har barn, så kämpar man vidare och försöker.

Åter till båten där min fantastiske säljare Anton lägger en kvick kommentar till bordet bredvid. Men VA, där är hon ju igen, hon jag såg där i vimlet med det vackra leendet och som sneglade åt vårt håll där vi stod 5-6 grabbar taggade på kryssning.

Vi slår oss ned vid bordet bredvid och PANG säger det när våra ögon möts och vi börjar prata! Det är som jag mött henne förr, det är som vi redan känner varandra, hur vi ser på saker är ju lika?! Vi tänker lika och avslutar varandras meningar med ett skratt redan efter 10 min.

Ca 6-7 h senare så är kl 05:30 och vi åker in i den finländska skärgården och till ljudet av Fredriks gitarr (En annan av mina vänner ) så ser vi solen gå upp och jag följer henne till hennes hytt. Efteråt är det omöjligt att sova och tankarna bara snurrar!!

Det är som bortblåst, förståndet som borde upprepa hennes väninnas kommentar om hennes vackra ringar och att hon snart skall gifta sig. Men jag ser bara hennes ögon, leendet och hennes mörka vackra hår framför mig. Hon var det vackraste jag nånsin sett.
Vad fan hände???

Ca 1-2 veckor efter detta så begravs min 19 åriga släkting och Lalehs ”Some die Young” ljuder i kyrkan, nedför församlingens kinder rinner tårarna och jag tänker att livet verkligen är för kort för att må dåligt och för kort för att inte vara lycklig. Samma helg beslutar jag och Theas mamma oss för att gå skilda vägar efter ca 7 år.

Jag kan inte få henne ur mitt huvudet, ja ni vet hon som nu har 5 veckor kvar tills hon skall gifta sig. Henne jag tänkt på varje vaken minut. Henne jag åkt till flera gånger för att bjuda ut på lunch. Varje låt som spelas på radion handlar ju om henne! Varje liten sak påminner mig om henne. Varje kväll så skriver jag till henne och varannan dag så ber hon mig ge upp och sluta kämpa.

Efter ännu ett möte så spelas Melissa Horn, Du är nog den, i bilradion på vägen hem till Gävle. Ännu igen så tåras mina ögon och jag gråter för jag vet inte om hon någonsin blir min. Hon får mig att känna mig så otroligt levande med sin härliga energi, ingen har nånsin haft den inverkan på mig som hon. Hon måste bli min.
I ca 3-4 månader så lever jag ett liv i total berg och dalbana.  Där man slits mellan hopp och förtvivlan, då hon ena dagen skall bli min och nästa dag säger åt mig att jag ska glömma henne och träffa andra för att det inte kommer bli vi, åtminstone inte nu!

Våra stunder ihop är alltid magiska, men när vi skiljs åt gråter vi.

Vi har en spellista på Spotify där vi lägger in låtar. Det blir som att vi komunicerar via den emellanåt.

(Bilden är en spotifylänk) 

Dagen hon berättar att hon verkligen skall gifta sig så rasar allt och jag minns än idag vart jag satt då hon sa det och mitt skrik när det känns som hjärtat slits itu. Jag visste att hon och Mange hade haft samtal hemma och jag hoppades såklart att hon berättat om mig. Visste också att hon åkt till en vän sen dröjde det flera timmar innan jag hörde från henne. Men så ringde hon och sa det allra värsta……

Jag och min dotter åker till Cypern där jag tillbringar 10 dagar med min kollegas familj.

Tiden där ges det mycket tid för tankar och reflektioner. Jag beslutar mig för att inte ge upp. Jag förlorar nämligen inte! Jag har så länge jag kan minnas varit världens dåligaste förlorare. Så därför gör jag allt i min makt för att alltid få vinna ?

Reser till Borlänge när vi kommer hem och står där på hennes jobb för att konfrontera henne med alla känslor jag har inom mig. Förklarar för henne att detta funkar fan inte, vi är ju som gjorda för varandra! Jag såg hur Marit kände samma som jag. Att få se henne igen var helt underbart. Jag hade bestämt mig, hon skulle bli min. Om inte nu, så åtminstone i framtiden.

När hon reser på sin bröllopsresa med sin väninna är min känsla att, snart är hon äntligen min! Marit kommer hem och berättar allt för Mange. Men för sjuttielfte gången har jag fel å allt rasar för mig igen, för nu skall dom ju såklart kämpa på?! (vilket man såklart ska) Men för mig var detta fruktansvärt. Kvinnan jag älskade, så nära men ändå så långt borta och i armarna på en annan man.

Helvetet fortsätter några månader till innan hon en dag äntligen bevisar att hon verkligen är världens modigaste tjej och hon tar steget och följer sitt underbara stora hjärta! Såsom jag bett henne göra i flera månader.

Så äntligen fick jag min mörka skönhet och än idag skriver jag 22:22 till henne❤️ Jag nyper mig fortfarande i armen emellanåt för livet med min Marit är som en fest som aldrig får ta slut. Älskar att uppleva livet med henne.

Kärlekens kraft är stor och stark! Jag är otroligt tacksam över min envishet och beslutsamhet och Marits mod och hennes styrka när allt var som värst.

 

Är än idag otroligt imponerad över hur bra Magnus tog allt detta och glad över att han inte slog ihjäl mig dagen allt kom fram.

Idag har vi alla goda och bra relationer till varandra där vi sätter våra barns trygghet i första rummet och vi alla mår bra. Detta är jag stolt över då det fan inte är lätt att separera och inte få ha sina barn jämt!

Våra ex är en stor del i att detta gått så bra och det är jag väldig tacksam över!

Tack för att just ni tog er tid och läste min sida och syn på hur det var när blixten slog ner.

 

22:22
Med vänlig hälsning, Pär Dybeck

13 Kommentarer
Hur vi träffades, jag och Pär

Hur vi träffades, jag och Pär

Hejsan fina ni

Min och Pärs historia, om hur vi träffades.

Vet ni, jag får fortfarande mail och frågor om mig och Pär. Både från nyfikna men också kvinnor som just nu befinner sig i samma sits som jag gjorde. Och jag tänkte att även om jag skrivit om detta förut så gör jag det igen. Idag kan jag se tillbaka på allt och förstå varför jag gjorde som jag gjorde och varför jag gjorde vissa val. Jag känner mig själv så mycket bättre idag och vet varför jag agerar på vissa sätt. Men för er som inte vet nånting så ska jag backa bandet och berätta allt från början…… och tom berätta lite mer om hela historien när jag och Pär möttes.

Året var 2012 och jag levde med Mange och hade gjort det i 9 år, vi hade 2 små pojkar tillsammans som då var 4 resp 6 år. Vardagen rullade på som det gör för alla småbarns föräldar. Jag och Mange hade det inte dåligt på nåt sätt, tvärtom, vi var påväg att gifta oss till sommaren. Men nånting hade malt i mig i flera flera år, visste inte riktigt vad det var, men nånting saknades. Jag minns så väl ett tillfälle när Manges syster var och hälsade på, även hon och hennes kille skulle gifta sig samma sommar och hon undrade varför inte Mange engagerade sig nånting i bröllopet, varför han inte var med i några av alla tusen val. Och jag hörde mig själv säga ”han är inte så sugen på att gifta sig överhuvudtaget, han bryr sig liksom inte” Och jag avundades henne, för att det lät så konstigt i hennes öron, hennes kille ville vara med på allt. Nu menar inte jag att detta på nåt sätt är Manges fel, absolut inte. Det var ju JAG, jag ville nåt mer, jag ville ha mer. Och jag visste att det fanns, jag såg ju ofta hur andra kompispar hade ”det där” tillsammans. Hur dom var 1 ihop och förstod varandra utan och innan. Det kan jag säga med handen på hjärtat, att så hade inte jag och Mange det.

När det var 7 veckor kvar till bröllopet så åker jag och ett tjejgäng på kryssning, (nej det var inte min möhippa, vill bara säga det innan ni själva börjar tänka tanken) När vi ska kliva på båten så ser jag en kille på långt håll, han skrattar och ler hela tiden. Han har skjorta, röda chinos, beige trenchcoat och backslick, så långt från min stil man bara kan komma. Men jag kan inte sluta titta….. Det är nåt med honom. Han ögon liksom gnistrade när han log.

Detta leende, det finaste jag sett.

Senare på kvällen kommer en kille fram och börjar prata med oss på nattklubben, det var Anton (trubaduren på min och Pärs bröllop, och även en av Pärs anställda vid tillfället) Efter en stund kommer även Pär fram.

Ser då att han är killen från i fm. Minns inte så mycket från dom första timmarna mer än att Pär tittade på mig väldigt mycket och att min kompis Carro sa till honom att glöm de, ”kolla ringen på hennes finger, hon ska snart gifta sig”

Folk droppade av mer och mer och till sist var det bara jag och Pär kvar. Vi pratade och pratade och pratade. Det var så märkligt, allt bara flöt på, det var inte ens som att vi lärde känna varandra, det var som att vi redan mötts. Och jag vet vid ett tillfälle att vi bara tittade på varandra och sa, ”vad är det som händer” Vi dansade en dans ihop och jag har aldrig känt mig så rätt och så trygg i någons famn nånsin tidigare. Morgonen kom och vi hade pratat i 7 timmar. Pär följde med mig till min hytt och sa ”hoppas vi ses snart, du är det absolut vackraste jag nånsin sett” Ingenting hände den kvällen mer än att det kändes som en jäkla raket rakt in i hjärtat.

Det här kunde jag ju inte förklara för mina vänner, hur fan gör man det? Hela huvudet snurrade med tankar……

Veckan efter dök Pär upp på jobbet, han hade vägarna förbi sa han, från Gävle, tänkte jag? Det var såklart en lögn. Han bjöd ut mig på lunch och berättade att även han hade sambo, han levde med sin dotters mamma. Han berättade att han tänkt på mig varje dag sen in helgen, jag kunde inte ljuga, det var lika för mig. Jag skämdes såklart jätte mycket hemma för Mange, men jag berättade aldrig om Pär. Detta fortsatte med små stulna stunder här och där. Och både jag och Pär kände väldigt fort att detta var så starkt, känslorna var nåt som ingen av oss varit med om tidigare. Det var som om han kände mig bättre än nån annan fast vi precis mötts.

Vi mailade varje dag och Pär började väldigt tidigt med att skriva varje kväll kl 22.22. Det dröjde inte långt efter detta så separerade Pär och hans sambo, Pär sa, att även om inte jag får dig så känns det fel om jag kan få sådana här känslor för en annan kvinna. Men jag då, jag ska ju för fan GIFTA mig snart. Jag började må mer och mer dåligt

Veckorna rullade på och jag blev mer och mer apatisk inför hela bröllopet som jag varit helt inne i för bara en stund sedan. Jag brydde mig inte längre om alla valen som skulle göras. Och när min klänning kom så tog jag på mig den och grät, när jag ser tillbaka på det nu så fattar jag inte varför jag inte ställde in alltihop. Men jag vågade inte, jag var så jävla feg helt enkelt.

Jag visste inte om jag skulle våga välja min egen lycka över min familj, så jäkla självisk kan väl inte en mamma vara? Jag insåg inte där och då att det inte fanns någon återvändo. Jag inbillade mig på fullaste allvar att jag kunde glömma Pär och leva på med mitt liv. Jag bad Pär dra och aldrig höra av sig mer säkert 20-30 gåmger. Men han gav sig aldrig….. Han visste ju att jag älskade honom även om jag inte sa det. Men jag ville inte älska honom, tro mig jag försökte väldigt hårt att inte göra det, men är det nånting jag lärt mig med detta så är det att man kan inte bestämma över sina känslor. En klok vän som heter Frida sa det till mig när jag mådde som sämst ”Marit, du har inte gjort detta med flit man kan inte rå över sina känslor” Och så var det ju.

Ett par dagar innan bröllopet bröt jag ihop hemma och sa att jag inte visste vad jag kände längre. Mange blev chockad och vi pratade, men jag berättade inget om Pär, jag önskar idag att jag hade gjort det. Efter vi pratat åkte jag till en annan vän och berättade. Hon bad mig visualisera både Pär och Mange vid ett stup, vem puttar du? VA?? Vem puttar du? Hur ska jag kunna bestämma det? Ok, då puttar jag Pär, Mange är pappa till mina barn. OK, där har du svaret…..

Jag ringde Pär från bilen, jag minns än i dag precis vart jag stod nånstans. Jag berättade att jag bestämt mig. Jag kommer gifta mig med Mange, nu får du ge upp på riktigt

Jag har aldrig hört ett sånt förtvivlat gråt i hela mitt liv. Pär skrek av smärta i telefonen, och det skar i hela mitt hjärta. Det gjorde så ont så ont så ont….. Hela jag skakade minns jag. Som att jag fått ett anfall av något slag.

Vi gifte oss några dagar efter detta och på nåt jäkla konstigt sätt så satt jag på mig skygglappar, stålsatte mig och gifte mig med mina barns pappa. Det var en jätte fin dag och jag minns den idag ändå med glädje. Våra vänner och familj var fantastiska.

Det är efter detta som mardrömmen börjar.

10 dagar efter bröllopet dyker Pär upp på jobbet, och på nåt jäkla konstigt sätt som jag inte kan beskriva så kände jag det på mig redan innan han kom. Jag kände att han var påväg. Hela magen kittlade hela dagen innan han kom.

Det hade då gått 3 veckor sen vi sist pratade, han var brunbränd och hade säkert gått ner 10 kg, snygg som fan var han. Han och dottern, Thea, hade varit i Cypern. Dom hade åkt dagen efter bröllopet. Jag minns det som igår vad han sa, ”Marit, funkar det här för dig eller? För det gör det fan inte för mig”

Där och då visste jag och det var då mardrömmen började. Ångesten åt upp mig inifrån, allt kom ikapp. Vad jag gjort mot Mange, min familj, mina barn, våra vänner, bröllopet. Jag kunde inte äta, jag kunde inte sova, magen krampade varje gång jag slappnade av, jag mådde så dåligt av ångesten att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag kände mig som den värsta människan i hela världen, vem gör nåt sånt här? Men samtidigt älskade jag Pär så det gjorde ont. Den här tiden minns jag jätte dåligt. Jag vet att jag åkte in på psyk, min brors fru skjutsade in mig. Jag minns att jag klarade inte av att berätta, jag klarade inte av att såra Mange på det viset. Idag fattar jag ju att det hade jag ju redan gjort, men jag var för feg. Och det ångrar jag jätte mycket, men jag förstår varför jag agerade så, det är skillnad. Jag förstår mina handlingar men jag ångrar mig fortfarande. Jag var för feg och för ”snäll” för att berätta vad jag gjort.

Jag hade jätte mycket självmordstankar, så fruktansvärt mådde jag, att jag inte ens kunde tänka klart. Skulle jag hoppa framför ett tåg? Ta massa tabletter? Jag tyckte det skulle vara skönare att inte känna nånting alls än mardrömmen jag just då levde i. Jag var, enligt mig själv, den mest fruktansvärda människa som fanns. Men sen dök alltid mina barns ansikten upp i mitt huvud. Och jag ångrade mig.

Jag åker iväg på bröllopsresa med min vän, Magda. Och det enda vi lever på är vin och cigg i 5 dagar. Magda mådde inte heller så bra just då. Och under tiden jag var borta hade Mange hittat en adress till Pär i min väska. Så när jag kom hem berättade jag allt…… Det var både skönt och helt fruktansvärt. Mange ville inte ge upp, så vi bestämde oss för parterapi.

Det gick sådär.

Terapeuten ville få Mange att inse att när nåt sånt här händer så är det inte bara en persons fel, båda har ansvar…. Under den här tiden backade Pär helt och jag kan än idag inte fatta hur han stod ut så länge som han gjorde. Jag bad Pär att gå ut och vara med andra kvinnor och glömma mig så många gånger att jag inte minns antalet. Han gick ut på kvällarna, drack sig full, mådde dåligt, var med andra, men glömde mig inte….. Den här tiden va hemsk.

Äh, jag vet inte, klart det var mitt fel, jag hade ju blivit kär i en annan man för att jag inte visat tydligare vad jag behövde känslomässigt under alla år av Mange. Sen vet jag inte om han hade kunnat ge mig det ändå, men då hade han ändå haft chansen, men jag var nog så ung när vi träffades att jag inte visste vad jag behövde för att vara lycklig.

Jag förstod iallafall ganska snabbt att Mange inte tänkte ändra på sig, och då fanns det 2 val. Gå tillbaka till mitt gamla liv med en man som säkert skulle vara jäkligt bitter, det skulle jag varit iallafall. Eller välja Pär, min själsfrände som skrev varje kväll att han älskar mig och att han fortfarande väntar. Det gjorde han i 6 mån kl 22.22.

Alla som läser detta hoppas jag förstår att detta fortfarande inte var lätt och att historien innehåller massor av mer saker som jag inte skriver här. Jag skulle kunna skriva en bok om allt detta, så mycket hände under den här tiden. Det var en tuff tid efteråt med både familjer och med barnen. Jag fortsatte gå i terapi för att inte må så fruktansvärt dåligt. Pär fanns vid min sida hela tiden. Det var en jätte stor sorg att inte livet blev som jag hade tänkt, att jag hade valt att inte bara separera utan också bara ha mina barn varannan vecka. Och känslan över att jag sårat andra människor så djupt. Det var tufft. Jag ville inte visa mig utanför dörren under ett långt tag. Jag skämdes fruktansvärt mycket.

Men idag är jag glad att jag vågade. Det är det bästa och värsta jag gjort. Jag är stolt över att jag vågade.

Superlyckliga och nygifta 

Att leva med min Pär är fortfarande helt underbart, men både jag och Pär vet vad som krävs för att fortsätta vara såhär lyckliga med varandra, det är inget som kommer gratis. Ett förhållande måste man jobba på varje dag. Och inte bra en av parterna, båda två måste engagera sig.

Vi har båda levt i förhållanden där vi saknat något och där vi inte var 100% lyckliga. Vi pratar alltid massor med varandra och till skillnad från förr så säger jag direkt när nåt känns fel. Vi har vad man kan kalla ett väldigt passionerat förhållande med massor av känslor och kärlek, och jag är så glad att Pär kan ta alla mina känslor. Vi ler mycket mot varandra, vi ser varann, vi tar på varandra mycket, älskar mycket och njuter verkligen av livet tillsammans. För Pär är verkligen min bästa vän och jag är helt övertygad om att vi varit ihop i ett tidigare liv. Jag är så otroligt tacksam och lycklig över att han aldrig nånsin gav upp.

Tänk vad ett enda möte med en annan människa kan göra. Hela min värld vändes upp och ner och inget blev längre sig likt. Min Pär, den mest fantastiska människa jag nånsin mött. Ibland kan jag bara titta på honom och känna hur hela min kropp fylls av värme och kärlek. Hur han tagit mina pojkar till sig och älskar dom lika mycket som om dom vore sina. Och fina Thea, en underbar liten bonustjej fick jag. Vi föll för varandra på en gång, minns att jag aldrig sett en sötare tjej med ögon lika mörka som natten och håret lika ljust som dagen.

Tack för att du tog dig tid att läsa

/Marit

63 Kommentarer